lördag 5 november 2016

Vem äger oss och våra barn?

Att inte få eller inte tillåtas vara pappa eller mamma, efter att separationen eller skilsmässan är ett faktum, är ett så fruktansvärt straff, för alla som förvägras umgänge med sitt eget biologiska barn! Att bestraffas för det som en gång skapades av kärleken, är förmodligen det tyngsta och hårdaste straffet av alla, ett straff som blir till din stenfyllda ryggsäck, och din följeslagare dygnet runt, den ryggsäcken förtjänar ingen, att tvingas släpa med sig genom livet. Egentligen vet och förstår alla, vad det betyder, att förvägra umgänge med sina barn, men varför gör man det, menar, hur kan man med berått mod, utsätta den människan för det värsta och hårdaste straffet, som någon kan utsatt för? Hur kan man, och hur klarar man av att, såra och göra den man en gång älskade så mycket illa, när man en gång älskade den människas över allt annat, och till den graden att man tillsammans bestämde sig för att skaffa barn tillsammans!?

Hur går hela det resonemanget och det handlandet ihop, menar hur gör man sig över en natt av med alla former av heder, tillit, empati och kärlek för den kärleken som en gång skapade barnet/barnen, hur är man skapad, som klarar av att, sopa allt det fina under mattan, bara så där i stridens hetta, övergår mitt förstånd!

Menar, hur tänker man, när man uppenbarligen inte tänker på kärleken till barnet och på barnets bästa, när man förvägrar den andre förälderns rätt till ett fungerande umgänge? Menar det är inte bara den andre föräldern, som man bestraffar och förvägrar barnens umgänge med, nej man förvägrar umgängesrätten för nästan alla, som mor, farföräldrar, släckt, vänner, grannar och inte minst barnets egna vänner, som man en gång älskade, och som man så gladeligen umgicks med! Menar, är det här den bästa och den enda lösningen som passar, när man säger sig, värna om barnens bästa? Nej självklart är det inte det, man tänker på, men varför utdelar man det hårdaste straffet någon kan få, när man själv vet om, att det kommer att beröra så många, så många fina människor, som också älskade dig en gång, för den fina människan du en gång var?

Men varför har då landets alla socialförvaltningar och tingsrätter så svårt att själva se och förstå, att det inte är, bara mamma och pappa, som älskar dessa barn, menar, saknar dessa byråkratiska människor själva förmågan att känna empati och kärlek, för alla andra människor som också drabbas, hur svårt kan det vara, att inse och förstå, vidden av alla hur illa, hårt och orättvist det drabbar alla andra, som också älskar barnen? Menar vem äger den rätten att förvägra alla dessa människor deras självklara rätt till umgänge med dessa barn och barnbarn? Och jag förvånas av, att landets alla socialförvaltningar och tingsrätter, att ingen tycks känna till eller så väljer man att blunda för detta faktum, att vi föräldrar inte äger våra barn, oavsett hur mycket vi själva säger oss värna om och älska våra egna barn, för nej vi äger INTE våra barn, vi föräldrar är bara satta att vara förvaltare till våra barn liv och uppväxt, och vi föräldrar får själva en dag se frukten av, hur våra barn anser att vi själva har varit som förvaltare för deras liv! 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar