onsdag 3 januari 2018

Kapitel 10. Skulle börja i 2 klass.

Och nu när det återigen var höst skulle jag cykla eller knalla de två kilometerna till den allmänna landsvägen och börja i andra klass, men det blev inte riktigt så för min del, nej jag fick gå om första klass för att jag inte ansågs vara skolmogen året innan. Visst skulle jag ljuga om jag sa att det kvittade, för det var tvärt om något som störde mig väldigt mycket, men det var bara att bita ihop och tiga, och börja om i första klass. Vilket öde, men nu när det återigen var höst skulle vi hjälpa våra grannar som var bönder med att plocka potatis och plocka upp kålrötterna som i första hand var avsedda som djurfoder, och som vanligt fick vi barn några kronor och vi bjöds alltid på mat, för att vi var med och hjälpte till! Och när vintern kom fördrev vi den mesta av tiden inomhus eftersom ingen av oss ägde ett par skidor, och på grund av att våra kläder inte var avsedda för att vara utomhus när det var minusgrader utomhus.

Men oavsett hur fattigt, eländigt och kallt vi barn och vår mamma hade det blev det jul även hemma hos oss, och vi gick alltid ut tillsammans i skogen när vi skulle välja ut vår julgran, och vi hjälptes alltid åt att klä vår julgran med julgrans saker och vi hade alltid levande stearinljus i vår julgran! Och vi barn hade alltid sparat lite pengar så att vi själva kunde köpa något och ge vår mamma var sin julklapp, självklar fick vi barn även julklappar av vår mamma och mammas syskon och vänner, och eftersom mamma var en flitig kvinna stickade hon alltid många mössor, vantar och strumpor till oss barn och dessa fick vi varje jul av mamma. Visst hände det att även vi barn kunde få andra saker som var bra att ha saker! Men jag känner också, att jag måste berätta om hur vår dåliga väg hem till oss var, när snön lagt sig! Jo vår vinterväg ner till den farbara bilvägen var som sagts nästan en kilometer lång, och eftersom vägen var i så dåligt skick som den nu var, var det ingen som brydde sig om att ploga upp den åt oss, eller om det berodde på att ingen brydde sig skall jag låta vara osagt. Men nu när det var som det var fick vi trampa upp en stig i snön, så att vi hade någonting att gå uppför och utför på, när vi gick till och från skolan eller bar hem maten och mammas stora tunga tygrullar, men klagade gjorde vi aldrig, nej det var bara att rätta in sig i ledet och acceptera även det!


Och våren kom alltid som en befrielse som den alltid gjorde, när livet i det kalla och dragiga huset på Skruckan under vinterhalvåret inte bjöd på någonting som var gratis. Men livet blev lite behagligare och lättare att leva även hemma hos oss som bodde i det illa nedgångna huset, när solen och värmen återvände! Och vi grabbar som tyckte om att bada och fiska njöt lite extra nu när vi kunde ägna oss åt det vi gjorde så ofta vi kunde och ville samtidigt som vi lärde oss att skriva och räkna när vi gick eller cyklade till den allmänna landsvägen där skolskjutsen skulle hämta och lämna oss, varje dag när vi skulle till skolan, för det där med att skolka från skolan var ingenting som vi tilläts tänka på, nej skolan var och blev ett måste, även för mig fast jag tyckte och tänkte, varför skall jag gå där när jag ändå inte lärde mig någonting vettigt som var bra att kunna!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar