onsdag 3 januari 2018

Kapitel 17. Hjärnskakning.

Och när våren återigen gjorde sig påmind när snön började tina och smälta bort, blev vår dåliga väg återigen som en rodelbana, men vi barn hade lärt oss kana ner och vi var extremt duktiga på att ta oss ner helskinnade. Men visst hände det att någon av oss ramlade omkull och slog sig, men inte stoppade det någon av oss från att gå till skolan, nej hemma hos oss hade vi barn fått lära oss att inte gnälla för ingenting, och den här våren blev vår dåliga väg lika hal som den alltid blev. Men en morgon hade mamma försovit sig och vi som skulle till skolan fick kasta i oss havregrynsgröten och skynda oss för att inte missa skolskjutsen, och den morgonen var det min tur att halka på isen och jag slog huvudet i den hårda isen, men det var bara att bita ihop, resa sig upp och skynda vidare, och vi kom i tid till vår hållplats där vi blev hämtade och avsläppta. Och det gick väl så där bra för mig i några timmar, men jag mådde allt annat än bra och jag frågade fröken om jag fick gå ut på toaletten, och hon undrade om jag inte kunde vänta tills det blev rast, och jag svarade att jag mådde dåligt och kände att jag behövde spy, och då frågade hon mig varför jag mådde illa, och jag berättade att jag ramlat omkull på isen och slagit i huvudet.

Min fröken blev orolig och kontaktade skolsköterskan som kom och undersökte mig, och hon trodde att jag fått en hjärnskakning och då ringde min fröken till mamma och sa att, det var bäst om hon och jag åkte till Uddevalla lasarett för att kontrollera hur allvarligt det var! Och jag och mamma åkte iväg med skolskjutsbilen som också var en taxi till lasarettet i Uddevalla, och där konstaterade läkaren som undersökt mig att, jag skulle läggas in över natten för observation eftersom jag hade fått en mycket kraftig hjärnskakning, när jag slog i huvudet i isen. Och så blev det och mamma var trotts allt tvungen att åka hela vägen hem för att ta hand om mina övriga syskon, och jag fick ligga kvar där över natten, men inte var det några problem tyckte jag och följande dag kom mamma och någon granne som hade bil och hämtade mig på lasarettet. Men före jag fick åka hem berättade samma läkare att jag måste hålla mig i stillhet i några dagar och ta det lugnt så att det inte blev värre om jag skulle ramla omkull en gång till, och det lovade jag, men väl hemma var det bara att gå till skolan morgonen efter! Men den här gången försov sig inte vår mamma! Och jag och mina syskon klarade oss hela ner för vår rodelbana, utan att någon av oss ramlade omkull, och det här med grus och sand var lyx när vi bodde i det kalla och dragiga huset på Skruckan!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar