onsdag 3 januari 2018

Kapitel 20. Teckningstävling.

Men livet gick trotts alla tankar och funderingar vidare, och det blev återigen dags att återvända till skolan, skolkamraterna och skolbänkarna och börja det femte året i skolan och fortsätta göra det gamla vanliga. Men så en dag sa vår fröken att vi femteklassare skulle delta i en teckningstävling för landets alla femteklassare, och jag som gillade att teckna och måla tyckte att det där lät himla kul, och jag gjorde en teckning av ett höstlandskap med en älg i som jag gjorde med oljekritor och den lämnade jag in till fröken. Och månaderna gick utan att vi fick höra någonting, men så en dag berättade fröken för oss att nu hade domarna utsett vilka barn i vår klass som skulle få ett pris, och döm till min förvåning när fröken berättade för oss att jag var ett av de tre barnen som fick ett pris, och jag fick en tjock sagobok, och jag blev självklart både tacksam och glad för både boken och att jag var en av de tre som fick pris! Boken som jag fick såg väldigt dyr ut, men tyvärr försvann den boken på något mystiskt sätt, men inte var jag speciellt ledsen för det, nej huvudsaken var trotts allt att jag fick ett pris för min teckning, men självklart skulle det vara roligt om jag hade haft den boken kvar, och speciellt nu när jag sitter här och berättar om den tävlingen! Men man kan inte få allt här i världen som min mamma sa väldigt ofta, och senare i livet insåg jag vad hon menade med dom orden!

Men den här hösten kom även en annan av mammas syskon och hälsade på oss, och hon var en rund och kraftig kvinna som hette Saga och hon bodde i Skredsvik. Men hur som helst så hade hon en stor schäferhund med sig när hon kom, och när vi mötte henne där nere där våra ”fina” väg började spände hon ett skärp runt midjan på sig själv och knöt fast hundkopplet i skärpet, och hon bar sina två tunga väskor helt själv och hennes hund gick före och drog henne efter sig hela vägen hem till oss. Väl hemma knöt hon fast schäfern i ett längsgående handtag på vår vedspis och där satt den stilla, tills vår stora syster Anneli skulle passera hunden, men då anföll Sagas schäfer vår syster och bet henne i armen många gånger och Saga for upp som en raket och fick tag på hunden. Men vad hjälpte det när hunden redan bitit min syster Anneli så att blodet rann, och mamma hon ringde taxin för nu måste hon åka iväg med Anneli som behövde vård och en stelkrampsspruta och dom åkte iväg till vårdcentralen och Saga tog med sig schäferhunden ut och band fast den i en stolpe i häststallet och där fick den vara över natten. När mamma och Anneli kom hem den eftermiddagen bestämde Saga att hunden skulle avlivas, och mamma ringde och pratade med Birgittas man John för att han ägde ett hagelgevär, eftersom han jagade, och det bestämdes att han skulle komma dagen efter och skjuta Sagas hund. Och mycket riktigt kom han och avlivade hunden och Saga bestämde sig för att åka tillbaka hem till Skredsvik, men även hon kom fler gånger och hälsade på hemma hos oss, men då utan hund. Och vi hälsade även på henne i Skredsvik! Och med hösten kom det som vanligt lite extra jobb som gav några kronor i våra fickor, och sen blev det återigen vinter och kallt vårt kalla och dragiga hus på Skruckan.

Och det blev en ny kall och snörik vinter, och allt det vanliga kom och gick, och det hände inte mycket att orda om, och det blev återigen julafton i det kalla och dragiga huset på Skruckan, och vi fick nya julklappar. Men den här julen hade mamma bytt bort stearinljusen och ersatt dessa med elektriska ljus i vår julgran, och det var trotts allt bra för brandriskens skull, men inte då, går det att jämföra stämningen med levade ljus i granen på julaftonen. En julgran som vi alltid och tillsammans letade upp i skogarna runt det kalla och dragiga huset på Skruckan! Men den här julen var och blev lite annorlunda, jo mamma hade nämligen köpt ett par mycket snygga men begagnade ishockeyskridskor som jag fick i julklapp den julen, skridskorna var brunsvarta, stenhårda och de var nästan oanvända men det bästa av allt var att mina skridskor var gjorda i Kanada. Och det var jag ensam om i den skolan, gissa om jag blev glad?! För nu behövde jag inte mina halvrör som jag knöt fast med läderremmar på mina pjäxor som jag hade när jag åkte skidor, och nu kunde även jag vara med och spela hockey på hockeyplanen som Arvid plogat upp så att barnen kunde åka skridskor där på vintern. Jo och jag minns det som det var i går, när de duktiga grabbarna som hade åkt skridskor och spelat ishockey i många år redan, skulle dela upp oss i två lag och eftersom de bättre grabbarna ägde skridskor, klubba, benskydd, hjälm och handskar, var det naturligt för dem, att de skulle bestämma, vem som skulle vara med i deras lag!?


Och jag hamnade självklart i det laget som inte var bäst, och jag skulle stå i mål för mitt lag, men eftersom inte jag ägde någon klubba själv fick jag låna en vanlig ishockeyklubba och en hjälm av någon, men jag hade inga benskydd och inga riktiga handskar heller. Men matchen började och visst var det många fler duktiga killar i det andra laget, men efter en stund säger någon av de duktiga killarna, han tar ju allting, hur skall vi göra för att göra mål när han tar allt? Och den matchen slutade och vi som var det sämre laget vi vann den matchen och efter den matchen ville de bättre grabbarna att jag skulle stå i deras mål! Men det ville inte jag, men jag ljuger om jag säger att det inte gjorde ont på smalbenen och på händerna i och efter den matchen, men nästa gång vi spelade fick jag låna både benskydd och handskar av de andra som också var med och spelade. Jo den vinterns sporttimmar kom att bli de bästa och roligaste timmarna den vintern, men det där med hockey var inte och har aldrig varit min grej, nej fotbollen var och är fortfarande mycket mer intressant för min del, varför då undrar ni, jo på sommarhalvåret var det inte lika dragit och kallt i vårat hus på Skruckan! Men det bästa av allt den här vintern var när halva ladugården som fanns på Skruckan rasade ihop på grund av allt för mycket snö på taket, och tack vare snön på ladugårdstaket, blev vår väg till vedförrådet betydligt kortare! Vilken lycka och befrielse var inte det för oss barn och vår familj, jo nu slapp vi fälla, kvista och släpa hem veden med handkraft från skogen!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar