onsdag 3 januari 2018

Kapitel 22. Börjar i sjätte klass.

Och nu väntade en ny höst, men inte vilken höst som helt, nej för nu skulle jag börja i sjätte klass som blev mitt sista läsår i den skolan som låg i Kåtebol och där hände inga större överraskningar. Men det var också nu som min mamma började kalla mig för professorn, jo så här gick det till, när någon frågade henne om något som hon inte visste, svarade hon fråga professorn för att han kan svara på allting och han blir aldrig svarslös. Men i skolan var det inte mycket annat som hände, tyckte jag för där hände det inte något som var värt att veta tyckte jag, men jo lite bus hände det jämt och ständigt. Vi hade nämligen en lärare som var mycket sträng, rent av lite bitter och elak, men en dag när han parkerat sin lilla trehjuliga bil, minns inte vilket märke det var, men det var en sådan med motorn bak, två hjul framme och man gick in och ur bilen genom att öppna framdörren, stänga dörren efter sig när man satte sig. Men en dag hade någon av grabbarna fått känna på hur ont det gjorde när läraren som hette Buff smällt honom över fingrarna med en linjal, och då undrade han om inte vi grabbar skulle jävlas lite med Buff? Jo det tyckte säkert de flesta av oss som också hade fått smaka på Buffs misshandel med linjalen, och vi helt sonika puttade hans trehjuliga bil mot väggen och så pass nära att det inte skulle gå att ta sig in i bilen, vilket vi hjälptes åt att göra, och inte var det några problem eftersom det var grovt grus på skolgården! Nej jag vet inte vad han sa om det och jag vet inte hur han tog sig in i bilen, men någon måste hjälpt honom att flytta på bilen för den stod inte kvar där morgonen efter!

Och en annan dag hade någon ställt en gammal motorcykel mot skolans vedtravar av björk och helt sonika gått därifrån, men på rasten undrade vi om den skulle gå att köra, och vi hade en kille i skolan som kallade för Cluck, men han hette Karl-Erik och han försökte kicka igång motorn och rätt som det var startade den och han åkte några svängar på skolgården före den åter stannade helt! Men annars var vi som grabbar var/är mest i den åldern, vi tittade gärna på tjejerna och retades med dom, men tjejerna kan dom också, men för det mesta skötte vi oss, och det var väl lugnast så för alla parter, och på den tiden skickade lärarna med oss varningslappar hem, om vi hittat på något som lärarna inte gillade, och dessa små lappar skulle våra föräldrar skulle skriva under min sina namn, före vi lämnade tillbaka dom till respektive lärare, jo då jag fick också några lappar. Men som tur var tog inte mamma det där så himla allvarligt, vilket var tur för visst hände det hon blev riktigt elak på någon av oss om vi gjort något bus, och bland kändes det som det var bara jag som fick banner, kanske var det så!?

Och det blev återigen en ny vinter, inte för att jag eller någon annan av oss som bodde i det kalla och dragiga huset på Skruckan visste om det. Men den här vintern skulle den här vintern bli vår sista vinter i det halvruttna och dåliga huset på Skruckan, och våra vinteraktiviteter var detsamma som alla andra vintrar var när vi bodde i Skruckan. Mest ingenting förutom skidåkningen i backarna, och traska och gå de två kilometerna till och från den allmänna gruslandsvägen när vi skulle bli upplockade och avsläppta när vi skulle till och hem från skolan, och mammas tunga tygrullar skulle bäras upp och ner, och veden som vi tog från den rasade ladugården skulle kapas och klyvas för hand, och det blev återigen dags för oss att knalla ut tillsammans i skogen för att välja ut vår julgran, och så rullade den här vintern på mot en ny vår. Och våren kom alltid som en befrielse och ni förstår säkert varför jag tyckte att våren kom som en befrielse, och mina och mina syskons aktiviteter dom förändrades inte från det ena året till det andra! Det handlade mest om att klara livhanken och se till att vi överlevde, och med våra gemensamma insatser och krafter överlevde vi allting, även om det ibland var extra tuffa ekonomiska tider för oss allihopa som bodde för oss själva i det kalla och dragiga huset på Skruckan! Men inte gnällde vi för ingenting, nej för vi var ju trotts allt annat elände bara Finnar som tvingades lämna Finland 1957 bara för att vår mamma ville att vi barn och hon skulle överleva, vilket tvingade vår mamma till att ta med sig oss barn och börja om från noll och ingenting i bara kläderna vi hade på kroppen när vi klev av färjan på svensk mark 1957!

Och det vår och det blev återigen och äntligen ett nytt sommarlov, jo jag hade faktiskt tänkt skriva äntligen med stora bokstäver, men det räcker så gott om ni förstår varför jag skriver det. Men nu har sommarlovet kommit som jag väntat på i ett helt år, för nu äntligen kommer också den dagen som jag pratade om, när jag var dräng åt Enar och Kerstin på Killingeröd. När jag var dräng där förra sommarlovet att bli verklighet, men före jag berättar vidare om den saken måste jag också först berätta om det som hände under det här sommarlovet! Och jag fick precis som förra året ett eget rum och en nybäddad säng som stod färdig och väntade på mig, och frukosten efter morgonens ladugårds jobb stod också och väntade, precis som det gjorde året tidigare, och jag åt och jag njöt och det kändes som jag var i en annan värld, men precis som förra året skulle det göras mycket annat, och vi skulle köra mycket traktor och det blev jag som fick ratta grålle traktorn mest den sommaren, inte gnällde jag inte. Nej då, men en morgon efter att vi var klara med frukosten sa Enar att jag och han skulle städa loftet och köra bort allt gammalt hö och slänga det på något lämpligt ställe! Och han berättade att vi skulle bygga en hötork, och det var därför som vi skulle städa och sopa hela det stora loftet på den stora ladugården som Enars pappa Verner och Elli byggde på 50 talet, och när vi städat klart den skulle vi ta bort allt så att hela golvytan skulle bli helt plan. Och när allt det var klart körde vi upp en stor hög med masonitskivor med hissen som var monterad i nocken mellan tackstolarna från den ena änden till den andra änden av hela ladugården, och när det var uppe skulle vi börja lägga ut skivorna på golvet och spika fast dom med mindre spikar, och när hela golvet var klart skulle vi spika masonitskivor cirka två meter upp på de tre ytterväggarna.

Visst tog det sin lilla tid och däremellan skötte vi alla andra saker som måste skötas på en bondgård. Men det viktigaste jobbet den här sommaren var att, göra klart hötorken före höet skulle bärgas den sommaren, så lite bråttom var det trotts allt! Nästa moment i det bygget var att såga upp ett lämpligt stort hål i gaveln på väggen där kalluftsfläkten skulle monteras fast i en stabil ram av virke, sedan skulle själva skulltorken byggas mitt på golvet från fläkten och så lång ut på golvet den skulle vara, och den byggdes av lämpligt virke och det blev mycket såga och spika före den var helt färdig och det tog några dagar för mig och Enar. Men vi blev färdiga långt före höet skulle tas om hand, och till den här sommaren hade Enar och Kerstin även köpt en helt ny hö svans som var röd och grön, för nu fick det vara slut på allt arbete med att hässja hö, och nu när skulltorken var klar behövde inte höet var lika torr som när man tog in det om man inte hade skulltork, nu var det bara att slå höet vända på det med hövändaren och låta det torka, det var så det var tänkt att de skulle fungera! Och nu när allting var klart, var det bara att trycka på strömbrytaren till fläktmotorn och se om det fungerade som det var tänkt, jo det fungerade klockrent! Och nu när skulltorken och allt annat var klart skulle vi montera den nya gripklon i hissen i taket, för det var den som skulle transportera upp höet på loftet, och den var ganska så stor och tung och den var orangefärgad!

Och nu var det bara att sätta igång med årets höskörd, slå det med slåttermaskinen som var monterad på traktorn, låta det ligga en dag, sätta på hövändaren och vända på det med jämna mellanrum med hövändaren på traktorn. Och när höet var tillräckligt torrt gjorde vi strängar av det med hövändaren, byta om från hövändaren till hö svansen och åkte iväg med ekipaget, och väl på åkern var det bara att backa traktorn med hö svansen på marken, och göra samma sak från andra hållet på samma hö sträng, lyfta upp den vändans hö och placera det ovanpå den andra högen, släppa ner hö svansen och köra framåt, släppa ner hö svansen på marken och backa in svansen under hö högen, och när man lyfte upp hö svansen grep två längsgående armar tag om höet så att det skulle ligga kvar i hö svansen, och sedan var det bara att åka in med det genom den ena dörren på logen, släppa ner hö svansen på betongplattan och köra framåt och när hö svansen var tom var det bara att lyfta upp svansen och fara iväg och hämta mer. Och det blev mitt jobb med höet den sommaren, medans Enar skötte hö hissen och sprang upp på loftet för att kasta ut höet mot väggarna på loftet, och det var rena rama semester jobbet nu när man slapp hässja allt hö och köra in det med vagn!


Självklart gjorde vi många andra saker den sommaren också, och vi for ofta iväg och badade med Kerstin, Enar och deras två barn, jo nu lekte livet och jag mådde som en kung! Och Enars mamma och pappa Verner och Elli kom och hälsade på. Och Verner och Elli kom och hälsade på, för han hade tagit körkort och köpt bil på äldre dar, gissa om det var kul att återse dom och mamma och mina syskon kom också och hälsade på nu när Elli och Verner var på Killingeröd. Och den sommaren målade vi också dubbelgaraget vi byggde året före med Faluröd färg, och dörrarna målade vi svarta, och det blev som ett helt nytt garage! Jo jag skulle ljuga om sa att alla jobben var lika roliga, för så var det definitivt inte och ett jobb var veden, ett jobb som vi också gjorde under alla sommarloven som jag var på gården i Killingeröd, men inte var det som hemma, nej vi sågade veden med hjälp av en elektrisk vedkap, och det var inga små mängder med det var lätt och det gick relativt smidigt! Men säg den glädjen och lyckan som varar i evighet, för nu var det snart dags för mig att återvända hem, men före det skulle de återigen betala mig för att jag varit där och hjälpt till. Och det här året sa Enar och Kerstin att jag hade varit oroligt duktig, och jag fick 600 kronor det året av Enar och Kerstin, snacka om lyckorus! Men nu var det hög tid för mig att åka tillbaka hem till Skruckan! 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar