onsdag 3 januari 2018

Kapitel 25. Alice och jag börjar i 7 klass.

Men nu när det återigen blev höst skulle jag och Alice börja i skolan som låg i Hedekas centrum, alltid något positivt, ny skola, nya klasskamrater och nya lärare, men vad då, inte var det så mycket roligare eller bättre att gå i den skolan. Men gnälla nej det vara bara att hänga med och göra det bästa av allting, och om sanningen skall fram så tycke jag samma sak om den skolan som jag gjort när jag i andra skolor och klasser! Varför gå här när det inte ger någonting tillbaka, och så rullade den hösten på och inte lärde jag mig så mycket mer som jag ansåg mig ha nytta av, men det var som sagts bara att bita ihop och tiga. Men den hösten som vi gick i sjunde klass, skulle vi konfirmeras under det här läsåret också, inte för att det var något som jag ville själv, men mamma tjatade och jag gjorde som hon ville! Men nu skulle jag och Alice ta oss till Sanne Kyrkan också och det var bara att gå till fots som gällde, till och från en byggnad som låg bredvid kyrkan och där som vi skulle gå, nu när vi skulle lära oss grunderna i vad kristendom var och betydde, och dit skulle vi gå en gång i veckan. Tror det var på söndagarna för då skulle vi också besöka kyrkan under predikningarna, inte helt hundra på hur det var, men jag har för mig att det var upplagt på det viset! Och en annan sak som jag har funderat på är, när jag gick i skolan i Hedekas är, att det fanns några grabbar som kom från andra skolor som alltid ville boxas med mig på rasterna när vi var utomhus, nej jag vet faktiskt inte varför de ville det, kanske för att de tyckte att jag var tuff och för att jag var stark, men det slutade oftast med att vår lärare Axel kom och gick emellan före det uppstod blodvite, men visst förekom det mindre bråk lite då och då, men aldrig något allvarligare!

Och vare sig om jag eller någon annan ville det så kom den första vintern när vi bodde i huset på Änghagen, ett hus som i mina ögon var ett lyxhus i jämförelse med huset som vi bott så många år i på Skruckan. Men inte för att det var så himla mycket bättre ställt med värmen i det huset, som också det värmdes upp med vedspisen och kakelugnar, men i det stora hela var det huset i ett mycket bättre skick är det kalla och dragiga huset på Skruckan, och redan på den tiden som var 1966 blev vintrarna i Bohuslän mildare och snöfattigare än hur de var, de första åren som vi bodde i huset på Skruckan. Och eftersom jag berättat om veden och vedhanteringen behöver jag inte återkomma med så mycket mer om det, annat än säga att, det var vi själva som fick såga och klyva all denna ved för hand, men vår vedhantering var mycket bättre och enklare nu, när vi fick hjälp med transporterna med veden! Men samme Arvid som ägde sågverket på Strömmen som det stället heter, hade också en turbindriven kvarn i samma fastighet som sågen och i den kvarnen maldes många olika sädesslag till mjöl, och eftersom kvarnen fortfarande drevs med vattenturbin dämde Arvid upp bäcken med hjälp av luckorna som fanns inbyggda i bron som gick över bäcken på vägen till vårt hus på Änghagen, och det bildade en stor och lång damm nedanför vårt hus och när den dammen frös brukade vi, mest jag åka skridskor på den isen!

Och nu när det låg is på den dammen tog jag på mig mina ishockeyskridskor och gick ner för att åka skridskor, och som tur var hade jag mina isdubbar som jag tillverkat i slöjden runt halsen, för rätt som det var brast isen och jag ramlade i det strömmande och iskalla vattnet. Men tack vare mina isdubbar tog jag mig upp på isen och kunde ta mig hem och in i värmen, men jag vet inte om jag överlevt den strapatsen om jag inte hade haft mina isdubbar med mig, eller om det bara var ödets förtjänst att jag överlevde även det, vill jag låta vara osagt, men nej då inte lyssnade jag på mammas välmenande förmaningar, för det blev många timmars skridskoåkning på den strömmande bäckens förrädiska isar, men jag klarade mig från att trilla igenom isen efter den första lärdomsupplevelsen!


Och vi fortsatte att gå till konfirmationsundervisningen, och jag och Alice fortsatte att gå genom skogen, för att det var mycket kortare än att gå vägen runt. Visst fick vi plumsa och gå i snön och snödrivorna, när vi valde att gå genom skogen men inte gnällde vare sig hon eller jag, varför gnälla när det ändå inte är någon som lyssnar på det örat!? Och på vardagarna gick vi i skolan i Hedekas, men nu var det inte lika långt och tråkigt för oss att gå hemifrån och ut till den Allmänna landsvägen som det var när vi bodde i det kalla och dragiga huset på Skruckan! Nä så illa var det faktiskt inte, och speciellt inte nu, när Alice och jag gick till och från skolan. Nej långt därifrån för att Alice var en av skolklassens sötaste och trevligaste tjejer, så inte då gnällde jag över det heller! Men det där med mina tankar om skolan förföljde mig från första till sista klass, så var det bara! Och nu skulle vi fira vår första jul i huset på Änghagen och den julen blev en mycket speciell jul på fler än ett sätt, för den julen firade vi tillsammans med delar av vår biologiska familjs värme och kärlek och just därför blev den julen en av de bästa jag upplevt!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar