onsdag 3 januari 2018

Kapitel 3. Flyttade till Sverige 1957.

Och det var också här som jag och min äldsta syster Anneli började prata om det vi själva minns från den tiden, inte för att jag själv minns någonting speciellt från den tiden och flytten, men min några år äldre syster Anneli hon berättade för mig att, det ända vi hade med oss till Sverige var kläderna vi stod och gick i då, när vi med andra ord flyttade i all hast och helt tomhänta förutom de pengar vår mamma på något märkligt sätt och vis lyckats gömma undan i Finland, pengar som skulle räcka till både båtbiljetterna, tågbiljetterna, resan och maten till oss, när hon i ett tidigt skede planerade att lämna vår pappa för att bosätta sig hemma hos sin storasyster Svea som flyttat till Sverige och gift sig med Erik många år tidigare, och de ägde en liten bondgård i Bohuslän och det var hem till henne vår mamma skulle fly med oss barn, för att söka skydd och trygghet på deras gård som hette Kråkeröd och det stället låg i Klocksta socken i Bohuslän!

Inte för att jag minns så mycket från den tiden heller, men jag har tittat på gamla fotografier från den tiden, och det lilla jag minns då är, att det var en nersliten liten bondgård och de hade två kor och en häst, någon traktor ägde de inte, däremot ägde Erik en gammal röd motorcykel som han brukade använda när han åkte iväg för att handla och uträtta något. Men lite andra saker minns jag lite suddigt, bland annat de få gångerna Erik tog hagelbössan under armen för som han sa, jaga hare, och ibland hände det han kom hem med en hare som han lyckats skjuta med hagelbössan och jag minns Sveas ord så tydligt när hon sa! Måste du trycka av så hårt på avtryckaren när du trycker av, att hela haren blir full av hagel. Och jag minns den omålade ladugården, korna, hästen och gödselstacken när min mamma stod där i gummistövlarna och lastade koskiten på vagnen, och jag minns när mamma och Erik spred ut koskiten på åkerlapparna. Och jag minns huset som vi bodde i tillsammans med Svea och Erik, huset var nedslitet och omålat, och om jag minns rätt var det 3 rum och kök i bottenvåningen, vinden var helt oinredd och i det huset skulle vi fem barn och vår mamma bo tillsammans med Svea och Erik, och jag minns det så tydligt att de hade en kammare (finrummet) som ingen av oss fick gå in i, om ingen vuxen var med!

Och där hade vi det relativt bra, vi hade mat och tak över huvudet, trotts att det saknades centralvärme, rinnande kallt och varmt vatten, och dasset låg bredvid ladugården, men det var också allt, men vi levde och vi överlevde där i några månader, tills en dag då mamma och mammas stora syster Elli hade bestämt att vi skulle flytta till henne och hennes man Verner! Och dom hade två vuxna söner, och den gården hette Killingeröd som också den låg i Klocksta socken i Bohuslän! Inte allt för långt borta från Svea och Eriks gård, men den gården var i ett mycket bättre skick än den gården Svea och Eriks själva bodde på. Eftersom den gården var relativt nybyggd och på den gården stod det ett äldre fristående hus som vi skull bo i. Visst såg ”vårt” nya faluröda hus med vita knutar relativt fint ut på utsidan, men insidan var som att förflytta sig 30 – 40 år tillbaka i tiden, och i det huset var det samma visa, inget rinnande varmt eller kallt vatten, ingen centralvärme men det fanns en vedeldad köksspis i köket, och några kaminer i några av rummen på bottenvåningen och dasset låg ute på gården! Och där flyttade vi in utan bohag och möbler, minns faktiskt inte om vi hade sängar att sova i heller, men det var sommar och varmt, men vi fick enormt mycket stöd och hjälp av Elli och Verner, och maten var det inga problem med, tvärt om för Elli och Verner drev ett riktigt jordbruk, många kor, kalvar och grisar, höns och två hästar och huset som Elli och Verner bodde i själva var ett relativt nybyggt hus med dåtidens alla krav på tänkbara bekvämligheter som centralvärme, varmt och kallt vatten, vattenklosett, badrum, som även vi fick använda och det fanns ett riktigt kök!


Jo där hade vi det otroligt bra på alla sätt och vis, och de färska matvarorna, grönsakerna, äggen, mjölken och frukterna levererades alltid direkt hem till oss från ägarna till gården. Men visst fick vi och mamma hjälpa till där vi kunde och behövdes i de dagliga rutinerna, som alltid finns och förkom på dåtidens jordbruk där det mesta sköttes och utfördes med hand och hästkraft. Och vi som var mindre fick göra andra saker och en av våra uppgifter var att bära in ved till oss och till Elli och Verner och vi fick leta rätt på kossorna och jaga hem dem till ladugården på eftermiddagarna, och ibland fick vi bege oss ut i de närbelägna skogsmarkerna som låg runt åkermarkerna. När det var dags att jaga hem korna när de skulle mjölkas på eftermiddagarna. Och det var också något som ingick också i dåtidens jordbruk, att låta djuren beta fritt i skogen, men det var mera nytta med nöje än jobb att locka och jaga hem boskapen. Och på hösten fick alla vara med och att ta upp potatisen och rotfrukterna, men mina två äldre syskon Martin, Anneli och mamma fick göra många andra saker, och det var allting från att hjälpa till med höskörden till att vara med att lasta gödsel på gödselvagnen och sprida ut den på de harvade fälten för hand. Men en gång när min storebror och mamma hjälpte till att sprida ut koskiten från vagnen ute på fälten råkade min storebror Martin springa i vägen för Verners gödselgrep, när den av en ren olyckshändelse råkade träffa min bror i tinningen, och då blev det kalabalik för alla undrade hur allvarligt skadad min bror var, och det blev till att ringa läkarstationen och iväg för undersökning på Uddevalla lasarett. Men som tur var, var bara ytliga skador, men vår morbror Verner mådde väldigt dåligt i många dagar efter den olyckshändelsen, men såren läckte och snart var det samma liv och rörelse på gården och alla var lika glada och hjälpsamma som om ingenting hänt! 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar