onsdag 3 januari 2018

Kapitel 34. Trafikolyckan 1971.

Men nu hade jag varken bostad eller jobb, och jag fördriver mina dagar med att inte göra någonting när jag flackar omkring i och runt centrum i Trollhättan, men det fanns inget som jag brydde mig så mycket om just då, nä livet lekte och jag bytte tjejer som andra byter strumpor, och jag sov där det fanns plats i någons säng och på dagarna satt vi någonstans och drack öl och vi funderar hur vi skall lura till oss ölen nästan helt gratis. Vet faktiskt inte vem som kom på det, men vi kom på ett sätt som vi bestämde oss för att testa och någon av oss skulle vara den förste att se om det gick som vi tänkt, och naturligtvis skulle jag som vågade allt se om vår plan fungerade och alla som ville vara med på det experimentet var tvungna att offra var sin tia, och med dessa pengar knallade jag in på Konsum som det hette på den tiden och där inne plockar jag ner 8 – 10 öl i korgen och går till kassan för att betala. Knallade ut med ölen till mina törstiga vänner, stoppade samma plastpåse i jackfickan och kvittot i byxfickan, gick tillbaka in i samma affär, väl där tog jag upp plastpåsen och la i samma antal ölburkar som jag betalade för tidigare, la kvittot i påsen och gick mot kassorna, där valde jag en ny kassa och visade upp mina öl och kvittot som intygade att jag betalt ölen och det var ok, och jag gick ut! Nu visste vi att det fungerade, och då var det näste man till rakning som gällde och han stoppade i lika många ölburkar i plastkassen la kvittot i påsen och gick till kassorna, visade upp kvittot och det var ok, och så gick vi från affär till affär och gjorde om samma sak varenda dag, in och köp öl och gå ut och skicka in näste men med plastpåsen och kvittot i fickan, samma visa här det fungerade! Och så höll vi på i många månader tills någon insåg att det försvann massor med öl från samtliga butiker i centrum, och de bestämde sig för att kontrollera datum och tiden extra noga om någon kom och försökte göra det vi gjort i många månader, och vi la ner det projektet!

Men självklart hände det alltid något under det året och under hela den perioden som jag levde luffarlivet utanför samhällets alla lagar och regler och det hände många andra bra och mindre bra saker under den perioden som jag och min trogna vapendragare Jan-Olof cirkulerade runt omkring i Trollhättan, Vänersborg och Uddevalla. Men nej då, det livet var inte bara livets glada dagar att snurra omkring och vara bostadslös för ibland hände det också att vi fick övernatta i en trappuppgång eller på någon vind och det hände både sommar och vintertid, men vi var trotts allt fria och kunde komma och gå som ville och åka dit näsan pekade, visst fanns det en viss tjusning i att leva som en luffar också, men det var definitivt inget enkelt liv att leva. Och min lillasyster Riita som då var 15 år umgicks med sina tjejkompisar och killar och hängde på stan för hon gillade heller inte Wille och hon åkte omkring med killar som hade körkort och bil, som många andra ungdomar gör men en sen kväll hände det som inte kunde och inte fick hända men den bilen hon åkte i gick av vägen och min syster skadas mycket allvarligt, så allvarligt att hon avled några dagar senare. Varför det föll på min lott att prata med polisen, minns jag inte, men jag skulle hämta min systers blodiga och trasiga kläder på polisstationen, och dagarna efter det och själva begravningen kändes som jag levde i ett tredimensionellt transliknande tillstånd, där jag slogs mellan hopp och förtvivlan och jag förstod inte att det som hänt var sant, och jag genomgick en egen livskris med tankar och mardrömmar som fick mig att må så fruktansvärt dåligt både fysiskt och psykiskt och jag funderade på om det var någon mening att försöka leva vidare!


Men var det någon som det var synd om var det mamma, och vår mamma tog det så fruktansvärt hårt när hon anklagade sig själv för att det var hennes ansvar att hennes yngsta dotter omkom, att hon kort efter begravningen bestämde sig för att lämna Trollhättan för alltid, och flytta till Färgelanda på hösten 1971, för att hon inte klarade av att leva vidare i den staden som blev hennes yngsta dotters begravnings plats! Men trotts allt elände och alla motgångar vägrade hon ge upp och började jobba på Volvo Fabriken som låg i Färgelanda, men efter något år där förvärrades hennes ryggproblem vilket tvingade henne att genomlida en lång ryggradsoperation som kom som ett brev på posten efter allt det hon tvingades genomlida i fattigdom, misär, elände, kyla och slit under våra 10 – 12 första åren i Sverige! Samtidigt som jag själv gick omkring som i en dvala och mådde så fruktansvärt dåligt och jag funderade mycket på om det var någon menig att leva vidare, och på något märkligt sätt och vis inbillade jag mig att, mitt liv var över och då spelade det ingen roll vad som väntade och hände med mig och mitt eget liv och det resulterade till att jag sökte tröst bland människor som själva genomlevt livskriser. Och det i sin tur resulterade till att jag började umgås med kriminella människor i olika gäng som levde utanför samhällets skyddszoner, när de försörjde sig genom att begå brott och stjäla allting som var löst, saker som inte var mitt och min egendom, men det resulterade också till att jag blev anhållen och häktad ett stort antal gånger och det var kanske bara på grund av att ödet och en skicklig advokat som ville annat med mitt liv, som alltid lyckades få mig frikänd och försatt på fri fot om och om igen! 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar