onsdag 3 januari 2018

Kapitel 4. Vi flyttade till Skruckan 1958.

Men hur det nu var, efter att vi bott där i knappt ett år på Elli och Vernes bondgård, berättade mamma för oss barn, att vi återigen skulle flytta till ett annat hus som låg i Sanne som tillhörde Sörbygden som också det låg i Bohuslän, och det stället hette Skruckan. Men hur hon fick veta om det huset vet jag inte, men att hon hyrde det förstår jag, eftersom hon inte hade så gott om pengar, hon hade helt enkelt inte råd med något annat boende, som var i bättre skick! Och det var därför som vi flyttade till ett mycket gammalt och nedgånget gammalt hus som låg minst två kilometer från den allmänna landsvägen, och stället vi flyttat till hette Skruckan. Och på den gården fanns det en minst sagt en lika gammal ladugård som var helt tom, inga djur och inget liv, en gård med skogsmarker som någon småbrukare sålt till någon rik person och flyttat därifrån för många, många år sedan. Och i det slitna och omoderna huset skulle vi fem barn och mamma flytta in i tre rum och kök, och de ända bekvämligheterna som fanns i det huset var en vedeldad köksspis och en vedeldad kamin i varje rum. Och dasset låg ute på gården och allt vatten fick vi hämta och bära hem i hinkar från en brun som låg cirka hundra meter från gården. Och jag tror knappast att vi barn förstod hur våra liv skulle förändras till det sämre, nu när vi lämnat ”lyxen” som trotts allt fanns, när vi bodde i en stuga på Elli och Verners bondgård, men nu så här många år efteråt, tror jag att det blev vi förmodligen varse om ganska så omgående. När vi bekantade oss med huset, omgivningen, och när vägen som gick upp till ”vårt” hus var i så dåligt skick att den vägen var det ingen som frivilligt ville köra bilen på!

Och jag måste faktiskt erkänna, att jag inte minns själva flytten från Elli och Verner, men någonstans hade vi fått sängar att sova i, lite omoderna vardagsrumsmöbler och ett gammalt köksbord och några stolar och hur det var med kastruller och porslin minns jag heller inte, men en sak minns jag väldigt tydligt, och det var att vi saknade nästan allt annat och var det fattigt hos Svea och Erik var det rena rama himmelriket mot det vi fick när vi flyttade till Skruckan. För nu var och blev vi riktigt fattiga! Och jag minns heller inte hur det var med sängkläder och täcken, men förmodligen hade mamma fått det av sina syskon Svea och Elli, och fick vi barn ägde bara kläderna vi bar på kroppen, kläder som alltid var begagnade kläder som mamma fått från någon, kläder som senare och alltid gick i arv i familjen! Och eftersom ingen av oss ägde en riktig trampcykel fick vi alltid gå till fots, vart vi skulle och när vi måste handla mat i den lilla affären som låg i Bergeröd och den affären låg minst två kilometer bort från vårt nya hem. Men jag minns Birgitta som ägde affären väldigt väl, och jag minns Brittas man lika väl, för det var han som körde mjölkbilen som åkte omkring och hämtade böndernas mjölkflaskor som de ställt dit tidigt på morgonen. Och på vintern körde hennes man också plogbilen eftersom han ägde en eller två lastbilar, jo Birgitta var mycket snäll, omtänksam och hjälpsam mot oss, och vi fick alltid några karameller av henne när vi var där och handlade det mamma hade skrivit ner på en lapp, och ibland hade mamma skickat med oss pengar och när hon inte hade pengar fick vi handla på krita!

Och när vi behövde köpa ägg och mjölk fick gå till en av våra grannar som hette Nils som var en mycket snäll och omtänksam karl, han var gift och de hade fyra barn och ett av deras barn skulle gå i samma skolor och skolklasser som jag gick i och stället som den familjen bodde på hette Gisslebo. Men Nils hade gjort sig så illa i ena benet när han jobbade i skogen att det ena benet blev stelopererat, och det var väl mycket därför som Nils förflyttade sig med sin röda Ferguson traktor, som var ombyggd så att han kunde frikoppla med den vänstra armen eftersom hans vänstra ben var stelopererat. Och vi fick ofta skjuts på hans traktor när han träffade på någon av oss efter vägen och Nils och hans familj var bönder, och där köpte vi ägg och mjölk och mjölken bar vi hem i en liten mjölkhink som rymde två liter mjölk. En aluminium hink som hade lock och ett bärhandtag, och det gjorde vi kanske inte varje dag, men varannan dag fick vi gå till fots det två kilometerna och hem igen, men det var ju trotts allt sommar och barmark när vi flyttade till Skruckan, och ingen av oss tänkte på att det skulle bli vinter och kallt!

Men hur det än var så hade vi en mormor som hette Ida, och hon var en lite krokryggig gammal kvinna, som brukade hälsa på oss ganska så regelbundet. Men en dag när hon kom på besök till oss hade hon med sig en trehjulig trampcykel, modell mindre till barn och den var grön. Och den cykeln blev min och mina mindre syskons ögonsten, för nu kunde vi cykla och vi slapp gå till och från affären och till bönderna när vi uträttade våra ärenden tillsammans med våra äldre syskon! Och när vår mormor Ida var på besök hemma hos oss gick hon alltid ut i skogsmarkerna för hon var enormt flitig på att plocka bär och svamp, och hon plockade stora mängder som hon sålde till den som ville köpa. Och det resulterade till, att mamma fick extra pengar att handla mat för, så vår mormor var alltid lika varmt välkommen så fort hon kom och hälsade på oss, och när hon kom på besök från Finland, hade hon alltid med sig äkta finskt godis, finska matvaror och riktigt finskt bröd. Inte svårt att förstå, att vi och då tyckte att vår mormor var det bästa och snällaste mormor som fanns i hela världen, jo och hon som var min mormor var en mycket snäll och omtänksam kvinna!


Men hur det var att bo i det huset lär jag återkomma till många fler gånger, men eftersom vi enbart hade tillgång till en vedeldad köksspis måste vi se till, att vi hade ved varje gång vi skulle laga mat eller värma vatten för att tvätta oss, och den veden fick vi själva släpa hem från skogen! Men det skulle trotts allt annat elände bli vinter och snö, och då behövde vi mer ved till kaminerna så att vi kunde elda och få lite värme i huset före vi kröp till sängs, och det var ingen lätt uppgift att släpa hem all denna ved som behövdes till matlagningen, varmvattnet och kaminerna, men vi gjorde så gott vi orkade med och kunde. Men huvudsaken var trotts allt att vi hade ved till köksspisen som var husets hjärta för vår allas överlevnads skull, men det blev trotts allt vinter och på den tiden blev det mycket snö och kalla vintrar även i Bohuslän. Och under vinterhalvåren hade vi det ständigt och jämt kallt inomhus, så kallt att det blev is i våra vattenhinkar när de stod på golvet i köket och om jag minns rätt hade vi bara ett litet elektriska element i vårt sovrum som som jag delade med mina fyra andra syskon, och mamma sov i ett eget rum. Och eftersom huset var nerslitet och i ett allmänt dåligt skick, räckte inte dessa små element till på långa vägar för att hålla det varmt i huset som dessutom hade enormt dåliga och dragiga fönster och golvdraget gjorde golven iskalla, och i det huset bodde vi fem barn med vår mamma, och i det kalla, dragiga och dåliga huset blev vi kvar i många år!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar