onsdag 3 januari 2018

Kapitel 5. Vi var inte fattiga, vi var mycket fattiga.

Och det var som sagts fattigt, eller rättare sagt mycket fattigt och jag vet faktiskt inte om vår mamma fick någon form av socialbidrag, men jag tror inte hon hade det. Men hon fick i vart fall barnbidrag för oss fem barn och dom pengarna räckt inte till allt, nej inte på länga vägar och det var förmodligen därför som vår mamma började laga tyg åt en tygfabrik som låg i Hedekas. Och dessa tygrullar som mamma lagade var två meter breda och hade en diameter på 25 – 30 centimeter, Och dessa tunga tygrullar levererades antagligen med skolskjutsbilen eller med taxi hem till oss, där de lastades av vid vägkanten, där vår dåliga väg hem till oss började, men dessa tygrullar skulle trotts allt hem till mammas kombinerade sov och arbetsrum, och dessa tygrullar hjälptes vi åt för att bära cirka en kilometer hem, eftersom vår väg var i så dåligt skick att den körde ingen frivilligt körde bilen på! Och tygrullar satt vår mamma oftast på nätterna och lagade felen som fanns i tyget i rullarna, och jag vet inte hur mycket pengar hon fick för att göra det jobbet, men för oss barn och mammas skull var det ett måste jobb för att få in extrapengar till hushållet, så att vi inte skulle svälta ihjäl.

Och när vi inte föll på med någonting annat göra, måste vi jobba med veden som skulle fällas, kvistas och släpas hem med muskelkraft från skogen, och sedan var det bara för oss att lägga upp veden i sågbocken och såga av vedstockarna i lämpliga bitar med handsågen och ta yxan och klyva de större bitarna på huggkubben så att de skulle få plats i vedspisen och kaminerna. Jo det var och blev vår huvudsakliga fritidssysselsättningen, under de åren vi bodde i huset på Skruckan, som vi barn fick ägna mycket av vår fritid till, om vi ville ha ved till matlagningen och värmen! Men allting var inte bara elände med vår vedhantering, nej då och eftersom marken och skogen ägdes av någon välbärgad Stockholmare som avverkade skogen emellanåt, och som tur var anlitade Stockholmaren alltid samma skogshuggare och det var en medelålders karl som hette Henning och han kom från någon grannby. Och han kom alltid ensam när det skulle fällas virke och köras ut det till ett lämpligt ställe där timmerbilen lätt kom åt det, och den mannen körde ut allt timmer med sin egen häst och den hästen ville han att vi barn skulle ta hand om när han inte kom eller var där. Och vår uppgift blev att se till att den hade hö och vatten och vi skulle göra rent i stallet och det gjorde vi barn mer än gärna. För det var både spännande och intressant samtidigt att ta hand om och sköta om en stor och kraftig häst, eftersom det inte tillhörde våra vanliga sysslor, och som tack för hjälpen med hästen körde han hem våra vedhögar från skogen, och det var vi väldigt glada och tacksamma för att det var inget lätt eller roligt jobb att släpa hem veden med enbart handkraft från skogen!

Men en gång kom han hem till oss med en Grålle traktor och vagn, och vi grabbar blev självklart nyfikna på vad han pysslade men, när han började montera på sina medtagna halvband på traktorhjulen. Och efter mycket om och men blev han klar och åkte iväg in i skogen för att hugga och köra fram virket med traktorn och vagnen, men sent på kvällen återvänder han och han hade väldigt bråttom och vi undrade vad som hänt, men han svarade inte när vi barn frågade vad som hänt. Men några dagar senare fick vi veta att han brutit den ena armen när han jobbade i skogen, och då bestämde vi grabbar oss för, att försöka hitta traktorn i skogen, och mycket riktigt hittade vi den övergivna traktorn långt inne i skogen, och där blev den kvar flera månader! Tills en dag när Henning återigen kom, men den här gången kom han bärande på ett bilbatteri och några timmar senare kom han åkandes ut från skogen med sin halvbandade grålle traktor, för nu hade han bestämt sig för att traktorn inte var så lämplig som han först trott, så traktorn skulle tas med hem till den egna gården. Men han återkom några veckor senare med sin häst, och han fortsatta hugga och köra ut virke och våra vedhögar från skogen med hästen som vi skötte och tog hand om! Och vi barn sågade och klöv ved i många dagar efter dom gångerna. Men som vanligt blev det bråda dagar när hösten kom, för då skulle vi hjälpa våra grannar som var bönder, när de skulle lasta på havrekärvarna som stod på åkrarna på traktorvagnen och köras hem, där havrekärvarna skulle tröskas vid avlastningen. Och vi skulle hjälpa till med potatisen och rotfrukterna när de skulle plockas upp, och det var vi barn och vår mamma med om att göra i stort sett varje år. Och som betalning fick vi barn några kronor och mamma fick det de kommit överens om plus att hon fick potatis och lite rotfrukter med sig hem, och det bjöds alltid på ficka och varm mat dessa dagar som vi hjälpte grannarna med deras jordbruksarbeten!


Och rätt som det var kom det en kille från Televerket hem till oss, som skulle koppla in telefonen som mamma beställt. En telefon som blev mammas ända kontakt med sina syskon, vänner och omvärlden, och den telefonen var också ett hjälpmedel om någon av oss blev sjuka eller gjorde oss illa, eller behövde kalla på hjälp för någonting annat, men också om någon ville oss någonting. Men någon tv hade vi inte, inte för att så många andra hade det heller, men vi hade en gammal radio som vi ofta satt och lyssnade på, när det spelades bra musik i något musikprogram. Och den radion var det ända nöjet vi barn hade när vi var inomhus, för vi hade knappt några egna leksaker, och jag minns inte om någon av mina syskon hade det heller, men nej inte hade vi råd med sådana lyxvaror och lekte vi var vi oftast utomhus, för naturen var vårt naturliga lekrum och där vi byggde kojor klättrade i träden och vi byggde gungor. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar