onsdag 3 januari 2018

Kapitel 6. Fiskespöt i bambu.

Men så kom den där dagen när min storebror Martin kom hem med ett bambu metspö, och på det metspöt fanns det lina, flöte och en krok. Och den dagen var och blev början på alla dagar och stunder som jag och mina två bröder Martin och Yrjö ägnade så mycket av vår fritid till att utforska områdets vattendrag och sjöar. Som även senare i mitt liv kom att bli mitt eget fritidsintresse som gett mig massor med fina stunder och minnen, från alla mina egna äventyr tillsammans med mina fiskespön, när jag suttit vid något tjärn eller vattendrag tillsammans med mitt kaffe och njutit av att se ädelfisken hoppa! Men nu skall inte jag springa iväg från mina och mina två bröders fiskeäventyr, som startade samma dag som min bror kom hem med sitt metspö av bambu! Och tack vare min brors bambumetspö började jag och mina bröder fiska i en mindre bäck som låg i närheten där vår väg upp till huset började. Inte för att den bäcken var så stor, kanske 2 – 4 meter där den var som bredast, men för oss pojkar var den bäcken en stor bäck med våra mått mätt på den tiden, och i den bäcken började vi fiska abborre, mört och andra sötvattenfiskar som fanns i den bäcken. Och den lilla bäcken var lång, eller rättare sagt mycket lång när den likt en ål slingrade sig genom landskapet, och efter den bäcken gick vi och fiskade så ofta att vi trampade upp stigar efter mycket långa sträckor efter den bäcken, och där var vi så ofta vi kunde och ville. Och fisk fick vi, så mycket fisk att vår katt inte klarade av att äta upp all vår fisk, och fick vi några större abborrar lärde vår mamma oss hur vi på det bästa och lättaste sättet skulle tillreda dessa abborrar, antagligen stekte eller så kokade vi abborrarna, och det vet alla som fiskar eller jagar att, den egenhändigt fångade fisken smakar bäst. Visst hände det ofta att vi fick riktigt mycket fisk, och de gångerna det hände gick vi runt omkring till våra närmaste grannar och gav bort fisk, så att deras katter skulle få äta färsk fisk. Och det var och blev mycket omtyckt av både grannarna och deras katter, och vi grabbar fick alltid någon belöning som kunde vara karameller eller hembakade bullar, och det blev en vana att vi besökte och gav våra grannar färsk fisk till deras katter, när vi var ute och fiskade i vår bäck!

Men hur det nu var så började vi utforska längre och längre sträckor av vår bäck, när vi följde vår slingrande bäck längre och längre bort från samma bäck som låg där vår väg startade, och det resulterade i att stigarna som vi trampade upp blev som små vägar som följde vår bäck. När vi blev modigare och modigare och sökte oss att längre och längre bort, och till slut nådde vi också de närbelägna sjöarna som antagligen var inlopp eller utlopp på vår bäck, och det resulterade i att vi kunde vara borta i så många, många timmar att vi ofta missade tiden när det var dags att ät maten som serverades på utsatta tider. Något som också resulterade till att mamma sa åt oss att, vi inte fick gå så långt bort att hon inte kunde hitta oss, men lyssnade vi, jo men bara med ett halvt öra, och vi blev djärvare och djärvare och började utforska sjöarna Sandsjön, Lersjön och i Sannesjön och Sandsjön som låg närmast vårt hus, blev också den sjön som vi tillbringade mycket tid vid och i. Och i den sjön fiskade och badade vi så fort vi lyckades smita ifrån, och vår mamma försökte förmana oss att, inte gå så långt bort, för det kunde trotts allt hända att någon av oss ramlade i vattnet och drunknade. Men inte lyssnade vi på mammas välmenande ord, men vi lyssnade tydligen lite ändå eftersom vi lärde oss att simma hjälpligt på egen hand, och där i Sannesjön byggde vi vår första flotte, av timmer som vi lånade av någon granne som avverkat granskog. Men fiskeintresset tog över allt mer av vår fritid och vi kunde bli borta i många, många timmer, och en dag när vi smitit iväg för att fiska hamnade jag och mina bröder Martin och Yrjö i Lersjön med vår storebrors metspö i bambu, och tiden den existerade tydligen inte, för där vi blev kvar och fiskade långt efter att solen gått ner, och vår manna som var orolig ringde till våra grannar, för att höra sig för om någon sett till oss, men ingen hade varken sett eller hört oss!

Och mamma hade ringde till jordbrukaren Arvid, och frågat honom om han kunde hjälpa henne att söka efter oss med sin bil, och Arvid lovade henne att ta sin Volvo duett och ge sig ut på landsvägen för att söka efter oss, och mycket riktigt stötte Arvid på oss när vi sprang på rad hemåt den kvällen, och Arvid berättade för oss att, vår mamma hade bett honom att söka efter oss. Och jag minns det som i går, att Arvid var allt annat än glad på oss, som inte lyssnat på mamma och gått hem tidigare och kanske berodde det också på att han också blev orolig när mamma kontaktade honom! När hon var orolig att det hänt något hemskt, men Arvid plockad upp oss i duetten och körde oss hela den dåliga vägen hem, och vår mamma var allt annat än glad och också på oss grabbar, men hon var självklart glad att Arvid hade hjälpt henne att hitta oss vid liv!


Ja, ja men trotts allt elände, vedhanteringen och fisket fanns det andra saker som stod på dagordningslistan och en av dessa var, att bada bastu. Eftersom det är en tradition och en självklarhet för alla som är födda och uppväxta i Finland, att bada bastu minst en gång i veckan, och för vår egen del var det extra viktigt för att hålla oss rena, och eftersom vi saknade badrum med rinnande kallt och varmt vatten, var det lika självklart som amen i kyrkan att vi skulle bada bastu. Nej och det är inget fel att göra det, men när vår mamma bestämt att vi skulle besöka bastun en gång varje vecka, skulle vi gå till fots till den bastun som låg vid ett litet ställe som hette Vassbotten som låg vid Sannesjön, och till den bastun var det en lång väg att gå från Skruckan där vi bodde till Vassbotten. Vet inte exakt hur långt det var, men jag uppskattar att det var 6 – 7 kilometer och det var lika långt att gå tillbaka hem! Men både min syster Anneli och jag minns att jag fick så fruktansvärt ont i mina båda knän, och jag vet inte om det berodde på att jag hade växtvärk som skolsköterskan sa, eller om det berodde på att jag gick omkring med utslitna och dåliga skor på fötterna, när vi gick så långa sträckor på den hårda gruslandsvägen, men lika ont gjorde det varje gång vi besökte den bastun! 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar