onsdag 3 januari 2018

Kapitel 8. Börjar i första klass i skolan.

Men före jag skulle tillbringa några veckor av min första sommarlov hemma hos Tyne och Henry skulle jag börja i första klass på hösten 1959, i småstadiet och den skolan låg i Sanne, och den skolan var en medelstor faluröd målad tvåplansvilla och vår fröken var en ung, välklädd och en söt kvinna som doftade så gott, jo och henne blev nog vi grabbar lite blygt småkär i, och om jag minns rätt var vi inte många elever i vår skolklass, vi var kanske 8 – 10 barn. Men det var många om jag jämför med hur många barn jag såg och träffade före jag började första klass, annars minns jag inte så mycket från de första åren i den skolan, men jag minns när vi gjorde utflykter till ett speciellt område som hette Kåtebols festplats som vi besökte många gånger under sommarhalvåret tillsammans med vår fröken, och varje gång tog vi med saft och kakor som skolan eller fröken bjöd oss barn på. Men det som verkligen fångade mitt intresse var smeden som hade sin smedja som låg granne med skolgården, och den smeden var inte bara smed, nej han var den byns allt i allo för han lagade också bilar, när någon behövde hjälp med bilen, och till den smeden gick jag väldigt ofta på mina raster, för att jag var mycket nyfiken och intresserad av det mesta den smeden höll på med. Men ibland hände det att vi var flera stycken som gick dit på rasten, och jag tyckte mig se det på smeden att det var inte något han uppskattade, när vi var fler som kom på samma gång, men oftast gick jag dit på egen hand!

En annan sak som fångade mitt intresse i småskolan var bussgaraget och bussarna som låg på andra sidan av vägen mitt emot vår småskola, och dit gick jag också ofta på mina raster. Men annars minns jag inte så speciellt mycket annat från mitt första år i den skolan, men jag minns skolskjutsbilarna som oftast var en stor svart Volvo som i folkmun kallades för Volvosugga, och jag minns han som körde den bilen, men ibland fick vi också åka i en folkvagnsbuss till och från skolan och när vi skulle gå till skolan. Och det stället där vi plockades upp och släpptes av på hette Blåsut! Och på helgerna var det de vanliga rutinerna som gällde, fälla ved i skogen, dra hem den, såga och klyva ved, och vår mamma utförde sina dagliga sysslor som var att tvätta, städa, lappa och laga kläder, laga mat och baka samtidigt som hon lagade felen i tygrullarna, och vi gick ofta den långa vägen till och från bastun och så fortlöpte dagarna, mest med samma saker om och om igen.

Och på hösten kom blåsten och regnet och vi gick alltid de två kilometerna till den allmänna grusvägen där skolskjutsen skulle plocka upp eller lämna av oss, oavsett om solen sken, eller om det ösregnade och blåste och regnade det fick vi traska och gå utan regnkläder och gummistövlar. För inte ägde vi så fina lyx varor, och vi tvingades alltid gå i lappade, lagade och utslitna kläder som vi fått av någon barmhärtig person eller fått ärva våra äldre syskons kläder som de själva fått ta över efter någon annan, och jag minns speciellt ett par svarta byxor som mamma fått någonstans ifrån. Byxor som jag skulle gå till och från skolan med, det var bara det att dom här byxorna såg ut som ridbyxor, stora och vida runt höfter och låren och dessa byxor var jag tvungen att gå till skolan med, eftersom det fanns inga andra jag kunde välja, jag hade bara det paret och dom hatade jag, men vad hjälpte mina protester, nej det var bara att lyda, och jag gick till skolan i dessa fruktansvärt fula byxor! Men eftersom min stora syster fick mitt förtroende att förvara vår mammas alla svartvita bilder när vår mamma gick bort 1996, har jag tittat på många av dessa svartvita fotografier och på ett av alla dessa står jag framme vid den svarta tavlan och skriver, och på mig har jag dessa hemska svarta ridbyxor. Visst kan man skratta åt det nu, men då när jag stod där kände jag mig väldigt, väldigt liten och ensam när alla såg mig stå där framme vid den svarta tavlan med dessa hemska byxor på mig! En annan gång ville min fröken att jag skulle ta av mig min tjocka tröja eftersom det var varmt i klassrummet, men jag vägra ta av mig den, för under den jumpern hade jag en trasig flanellskjorta som knappt gick att knäppa för att den var trasig, som jag tog på mig bara för att slippa känna hur jumpern kliade!

Och när vintrarna kom var det inte ett dugg bättre, nej inte när våra kläder var så utslitna att de tappat isoleringsförmågan, inte för att vi ägde några täckbyxor eller täckjackor heller, och jackorna och skorna hade vi också fått av någon, kläder och skor som alltid gick i arv i familjen när någon av oss fick något nummer större begagnade kläder eller skor. Vet inte om ni kan föreställa er hur det är att gå i ett par begagnade och slitna skor eller pjäxor som någon annan slitit skeva efter några års användning?! Och jag minns det som i går när vi en morgon pulsade i snödrivorna när vi gick till skolan, när det hade blåst och snöat så mycket den natten att blåsten bildat så stora snödrivor över vägen att grannen Nils fastnade med sig Ferguson traktor fast han hade snökättingar på traktorn. Och ibland fick vi stå länge och frysa i kylan och vindarna och vänta in skolskjutsen om den var sen, och det hände ofta att chauffören som körde tittade extra noga i våra ansikten och på våra händer för att se om vi hade frostskador, och såg han att vi hade tendenser till förfrysningsskador gnuggade han våra ansikten och händer så att blodcirkulationen skulle komma igång, men inte gnällde vi!

Men visst hände det saker alltid, även när vi inte gick till skolan, jo då vi hade hittat en gammal tunn aluminera plåt i ladugården och den plåten var cirka en meter bred och två meter lång. Och vi grabbar funderade på om vi inte kunde använda den som kälke, jo vi måste ju testa om den skulle fungera som vi tänkt, så vi slog två hål i var sin sida på plåtens kortsida, med en stor spik som vi dragit ur i ladugården på den ena änden av plåten och sedan böjde vi upp den lite så att den inte skulle skära ner sig i snön, och sedan band vi fast ett snöre i båda hålen som vi kunde hålla i oss när vi provåkte kälken. Jo och vi hade turen på vår sida för det var lite skare i snön när vi knallade upp i en backe för att testa vår kälke, och jo den gick inte bara fort den gick mycket fort, och den åkte vi på, men visst hände det att vi slog oss när vår kälke åkte in bland trädstammarna för den var inte lättstyrd. Nej den gick nästan dit den ville själv och ibland var det någon av oss som skar oss på de vassa kanterna, men inte tänkte vi på att den plåten kunde bli lika farlig som en giljotin om oturen var framme om det gick riktigt illa, men kul hade vi och det var huvudsaken, när vi saknade skidor.


Visst hände det, att vi funderade på varför ingen av våra grannar och deras barn kom och besökte oss? Kanske berodde det på att vi var finländare eller för att vi bara var någon som bodde i det fattiga huset på Skruckan! Nu så här många år senare förstår jag det inte! Varför det var så, nej allvarligt talat så vet jag faktiskt inte, varför ingen besökte oss! Men trotts allt elände som förföljde oss under alla dessa år när vi bodde på Skruckan och på Änghagen, känner jag ingen bitterhet mot någon, nej men visst blir jag ledsen när jag sitter här och tänker tillbaka på, hur fattigt och eländigt jag och min familj hade det under alla dessa år. Och det var kanske därför som bönderna erbjöd oss arbete, så att vi skulle tjäna några kronor på helger och loven, eftersom de trotts allt kände någon form av empati och medlidande med oss, men nej, jag förstår det ändå inte, och jag vet inte om jag vill förstå eller veta det i dag! Men återigen, vi varken frös eller svalt ihjäl det året heller, för nu kom solen och värmen med ett varmt och mjukt täcke till oss! För nu kunde vi bada och tvätta oss och tvätta våra kläder rena och vi grabbar kunde äntligen fiska och njuta av livet! 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar